Vem betalar priset för ‘grön’ energi i Skandinavien?

Sverige vill övergå helt till förnybar energi senast 2045. Liksom grannlandet Norge investerar landet kraftigt i grön energi. Men miljöaktivister och den lokala ursprungsbefolkningen, samerna, är rädda för de allvarliga miljökonsekvenserna av dessa energiprojekt.

‘Europa behöver grön energi och någon måste leverera den.’ För Tomas Riklund är det självklart: Sverige måste investera kraftigt i vindkraft. Han är kommunikatör på det svenska företaget Svevind, som satsar på vind- och solenergi och gröna vätgasprojekt. Och Svenska vindkraftföreningen menar också att Sverige kan ‘exportera grön energi till resten av Europa och bidra till minskade utsläpp’.

Sverige producerar för närvarande 18 procent av sin el från vindkraft. Den resterande energin där kommer huvudsakligen från kärnkraftverk (40 %) och vattenkraftverk (45 %).

Riklund, som är i 50-årsåldern, har arbetat för Svevind i hela sitt liv. Han var med om att bygga Europas största vindkraftpark, Markbygden 1101. Det ligger 30 kilometer från hans kontor i Piteå.

‘Vi siktade på 1101 vindkraftverk, men det visade sig att det inte behövdes så många eftersom tekniken gick framåt.’

‘I början siktade vi på 1101 vindkraftverk, därav namnet Markbygden 1101. Men det visade sig att så många inte behövdes i takt med att tekniken utvecklades. Nu kan vi bygga högre vindkraftverk med längre blad och de tar mindre plats. I dag finns det 350 kvarnar och 350 fler är på väg’.

Vindkraftparken ligger i skogsmark som är cirka 450 kvadratkilometer stor, eller tre gånger Bryssels yta. Parken ligger i Norrbotten, Sveriges nordligaste region. Det är i samma region som 80 procent av Sveriges vindkraftsprojekt planeras fram till 2023. Ett idealiskt läge, anser Riklund. Det blåser mycket här och det är få människor som bor där.

Mark för renar

Lokalbefolkningen och forskarna tycker annorlunda. Sådana vindkraftverk har en skadlig inverkan på samernas kultur, även kallad samernas kultur: Europas enda ursprungsbefolkning. De har traditionellt ägnat sig åt renskötsel.

Renskötarna skulle förlora en fjärdedel av sitt betesområde på grund av vindkraftverkens ankomst, varnade Ingrid Inga, tidigare ordförande för Sametinget, redan 2010. Samerna har ett eget parlament i vissa nordeuropeiska länder, som skyddar och främjar deras intressen och kultur. Det bidrar också till att bevara det samiska språket.

Mellan 2010 och 2013 lämnade samerna in flera klagomål mot byggandet av vindkraftparken Markbygden 1101 till den svenska nationella kontaktpunkten. Men utan framgång. Svenska tjänstemän klassificerade vindkraftparken som en ‘icke-samisk fråga’. Därför behövde samerna inte rådfrågas i början av projektet, skriver forskaren Ellen Ahlness.

De samiska herdarna fick ersättning, säger Svevind. Vilka summor det rör sig om berättas inte.

Förlusten av mark är dock den största utmaningen för samerna och deras renskötsel i hela Arktis. Flera studier visar detta. Betesmarkerna har redan krympt avsevärt på grund av industriell avverkning och vattenkraftverkens tillkomst under 1900-talet. Nu hotar investeringar i förnybar energi i Sverige, Finland och Norge att ytterligare minska dessa betesområden.

Vindkraftverk stör också renarnas vandringsvägar och har en negativ inverkan på renarnas välfärd på grund av bullret från vindkraftverken.

Enligt Riklund finns det mycket litet motstånd mot Markbygden från det samiska samhället. De samiska samebyarna har också fått ersättning, säger Riklunds kollega och generaldirektör för Svevind, Frederik Backlund, till MO*. Vilka summor det rörde sig om säger han inte.

Vi försöker prata med samiska boskapsskötare i Piteåregionen, men utan resultat. Ämnet verkar vara känsligt. Iofficiellt anförtror några personer till oss att den som fått ersättning enligt avtal inte får prata om det.

‘Grön kolonialism’

Cirka 200 kilometer bort, i den lilla staden Jokkmokk, lyckas vi tala med samer. Det finns en mörk sida i den svenska historien, med koloniseringen av de nordliga områdena och förtrycket av samerna, säger Hendrik Blind. Han är medlem i Miljöpartiet i Jokkmokk och är själv same. ‘Idag sker samma sak av inhemska och utländska företag. De gör sig skyldiga till landgrabbing’.

‘Mäktiga grupper långt utanför Arktis använder klimatförändringarna som en ursäkt för att lägga beslag på samisk mark.’

Samer betraktas fortfarande som primitiva människor, som andra klassens medborgare, enligt rasistiska föreställningar, säger Blind. ‘I början av 1900-talet togs nakenfotografier för att visa skillnader mellan svenskar och ursprungsbefolkningen. Sverige var det första landet i världen som inrättade ett institut för att bedriva sådan forskning’.

Med detta syftar Blind på Statens institut för rasbiologi, som öppnade sina dörrar i Uppsala 1922. Dess syfte var att studera eugenik eller “rasförbättring” och mänsklig genetik.

100 år efteråt säger samerna således att de fortfarande kämpar mot koloniseringen. En kamp som delas av bland annat miljövänner som Greta Thunberg. Den sistnämnda delade också slagord under sina fredags klimatstrejker 2018 som ett tecken på solidaritet med samerna.

Dessutom är den gemensamma kampen för avkolonisering och klimatåtgärder inte ny. År 2016 tog Aili Keskitalo, den dåvarande ordföranden för Sametinget i Norge, till Twitter för att uttala orden ‘grön kolonialism’. Hon varnade då för att ‘mäktiga grupper, baserade långt utanför Arktis, skulle börja använda klimatförändringarna som en ursäkt för att tillägna sig samisk mark’.

Regeringen vet bättre

Tanken är fortfarande levande att de svenska myndigheterna kan förvalta marken effektivare än samerna, hävdar forskaren May-Britt Öhman. Hon är knuten till Centrum för multidisciplinära studier om rasism vid Uppsala universitet.

Den här idén är också utbredd i Norge, där den norska regeringen redan i slutet av 1970-talet beslutade att reformera renskötseln. Detta för att bidra till att “optimera köttproduktionen och öka samernas inkomster och välfärd så att de uppnår samma levnadsstandard som resten av det norska samhället”, enligt det norska jordbruksdepartementets dokument från 1975.

‘Politiker beter sig som om de vet något om renskötsel. De har dragit gränserna för betesområdena och fastställt tidsfrister för renarnas flyttning mellan sommar och vinter’, säger Ellen Bals. Hon är anställd på det lokala samemuseet RiddoDuottarMuseat i den norska staden Kautokeino (eller Guovdageaidnu på samiska). ‘Norrmännen förstår inte att renskötsel är en livsstil, inte bara ett jobb. Och att vi vet bättre vad som är bra för våra djur. I hundratals år har vi tagit hand om dem’.

‘Vi ser också att detta händer i Amazonas eller i Australien med urfolkssamhällen’, ansluter Inga Anne Karen Sara, tjänsteman i Sametinget i Norge. ‘Även där försöker regeringar och företag övertyga samhällen om att deras liv kommer att förbättras tack vare deras investeringar’.

En ny järngruva

I Sverige är det inte bara vindkraftparken Markbygden 1101 som är kontroversiell. Det finns också kontroverser kring ankomsten av en ny järngruva i Jokkmokk, en stad med nästan 5 000 invånare. Det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining fick den 22 mars, efter tio års väntan, tillstånd att driva Sveriges största järnreserv där.

Sverige äger 60 procent av Europas järnmalmsreserver. Sedan 2021 har landet stått för 90 procent av den europeiska järnmalmsbrytningen.

Beowulf Mining lovar arbetstillfällen för lokalbefolkningen och högre skatteintäkter. Dessutom ska gruvan locka människor tillbaka till regionen.

Företaget profilerar sig som ett företag som ska ‘producera råvaror som är avgörande för den gröna omställningen och därmed bidra till att lösa klimatkrisen’. En sådan råvara är det stål som produceras av järnmalm och som bland annat behövs för att bygga vindkraftverk.

Efterfrågan på stål förväntas öka med mer än en tredjedel fram till 2050. Samtidigt står stålproduktionen redan för 7 % av de globala koldioxidutsläppen.

Nackdelarna med gruvan

Det brittiska gruvbolaget gillar att uppmärksamma gruvans potential. Men samerna fruktar de skador som den kommer att orsaka på miljön och renskötseln. Den 11 februari lämnade därför samiska företrädare in en petition till ministern för handel, industri och innovation, Karl-Petter Thorwaldsson.

‘Den föreslagna platsen i norra Sverige innebär en risk för lokalbefolkningen, turismen, den biologiska mångfalden, dricksvattnet, de lokala företagen och miljön på obestämd tid’, står det i framställningen. ‘Järnmalm är varken en sällsynt eller kritisk metall. Den behövs inte för att uppfylla den “gröna omställningen’.

De miljöskador som gruvan kommer att orsaka har inte bedömts tillräckligt.

Gruvan, liksom vindkraftparken, innebär en förlust av betesmark. Det säger också den samiska herden Mikael Kuhmunen från Jokkmokk. ‘Renarna kommer att undvika gruvområdet. Detta kommer att förändra deras vandringsvägar’.

‘Dessutom värms Arktis upp tre gånger snabbare än resten av världen. Det gör vädret oförutsägbart’, säger Kuhmunen. Och uppvärmningen gör det svårare för renarna att få mat. Tillsammans med skogsavverkning gör klimatförändringen att betesområdena blir mycket fragmenterade. ‘Renarna sprider sig nu över “öar” av skog.’

FN:s människorättsexperter har också redan uppmanat Beowulf Mining att inte utfärda en licens. De påpekar också att projektet planeras knappt 100 kilometer från Unescos världsarvsområde Laponia. Det är ett skyddat område med fyra nationalparker, två naturreservat och två våtmarker.

Laponia är 9500 kvadratkilometer stort (som jämförelse är Flandern över 13 000 kvadratkilometer stort). Här finns urskogar och platser som är heliga för samerna, till exempel sjön Lájtávrre.

FN:s särskilda rapportörer påpekar också den negativa inverkan på miljön och vattenresurserna. Gruvan skulle ge upphov till stora mängder damm som innehåller tungmetaller och deponering av giftigt avfall. ‘De miljöskador som gruvan kommer att orsaka har inte bedömts på ett adekvat sätt’.

Svenska kyrkan ställer sig också på samernas och miljöaktivisternas sida. Uppsalas ärkebiskop Antje Jackelén kritiserade till exempel gruvplanerna i ett öppet brev till Sveriges statsminister.

Jackelén hänvisar till konsekvenserna av den svenska statens och Svenska kyrkans kolonisering av norr. Hon vill inte att historien ska upprepa sig och att samerna återigen ska betala priset för landets “utveckling”.

Denna artikel har producerats med stöd av Pascal Decroos fond för specialjournalistik.

Ula Idzikowska är frilansjournalist och reporter. Hon har studerat litteratur i Belgien, undersökande journalistik i Nederländerna och nederländskt språk och kultur i Polen. Hon skriver främst om migration och sociala frågor och gör det för närvarande från Tjeckien.

Denna artikel har översatts av Brita Vandermeulen. Originalversionen